Paris-Brest-Paris 1991

I början av 1991 samlades cykelklubben i ett upptaktsmöte. Mötet avslutades med en film om cykelloppet Paris-Brest-Paris (PBP) från 1987.

PBP är ett cykellopp på 1218 km från just Paris till Brest och tillbaka till Paris igen. Det speciella med detta lopp är att det går över en enda etapp, och man har ett stämpelkort med sig som man skall stämpla på ett flertal kontroller inom en viss tidsram. Loppet går numera vart fjärde år, och 1991 var det 12:e gången som man genomförde PBP sedan 1891, 100-års jubileum alltså. I början gick loppet dock högst en gång vart 10:e år pga lågt deltagarantal.

För att få anmäla sig till detta spektakel måste man genomföra ett antal kvallopp med tidskrav:

            200 km på 13,5 timmar

            300 km på 20    timmar

            400 km på 27    timmar

            600 km på 40    timmar

Testloppen måste genomföras i nämnd ordning, och när man klarat alla så blir man klassad som Superrandonneur, vilket medför att man är berättigad till att anmäla sig till PBP.

Våren och försommaren var väldigt besvärliga. Blåst, kallt väder och regn förstörde en del av nöjet under kvalen. T ex hade vi under 60-milen ösregn i 45 mil, samtidigt som kvicksilvret låg under fyragraders-strecket när det var som värst. Eftersom det knappast kan bli sämre, tänkte jag att  "Nu blir PBP en lätt match, bara två 60-milare men säkert bättre väder", och anmälde mig.

"Det man inte har i huvudet, får man lov att ha i benen" har någon klok människa sagt. Det är sant. Jag vet. Förklaring kommer strax.

Resan till Paris gick bra, hopsättningen av cykeln likaså. Dagen före starten skulle cykeln besiktigas, och besiktningen skulle ske vid startplatsen, drygt 3 mil från hotellet. I en tilltagande värme cyklade vi dit, fick våra starthandlingar, cyklarna undersöktes (belysning, reflexer och skärmar) samt cyklade hem igen. En tur på ca 7 mil efter ett antal felkörningar.

Nu började det bli ganska varmt ute. Eltejpen som jag hade fäst kablar med, smälte nämligen när jag ställde cykeln i solen. Var det så att vi skulle få kompensation för det kalla väder vi haft under kvalloppen? Våra misstankar om detta växte med den stigande temperaturen.

Måndag den 26:e augusti var startdag. Kl 20.00 skulle starten för 80-timmars gruppen gå, kl 22.00 var det dags för 90-timmars gruppen och kl 05.00 dagen efter släpptes 84-timmars gruppen iväg. Timantalet anger den tid man har på sig för att genomföra loppet, samt att sista passertid till varje kontroll beräknas med hjälp av denna tid. Jag skulle starta i den första gruppen, alltså kl 20.00, men redan kl 13.00 var det samling i centrala Paris för gemensam cykling de 32 kilometrarna till starten.

På startplatsen var det bara två saker som gällde: äta och dricka. Det senare var inget problem i den enorma värmen, som låg en bra bit över 30 grader i skuggan. Närmare startdags började solen att gå ned, och när starten sedan gick så var vädret mycket behagligt.

Flera veckors nervositet och oro försvann tillsammans med startskottet. Första delen av loppet såg dessutom ut att bli trivsam, eftersom fullmånen skulle lysa från en molnfri himmel. Natten skulle nog inte bli lika mörk som fruktat.

De första fyra milen gick i en enorm hastighet, nästan 40 km/h i snitt trots ett par rejäla uppförsbackar, och det kändes inte speciellt tryggt att "lågflyga" genom rondeller och korsningar i en klunga på cirka 200 man med en halv decimeter tillgodo åt varje håll.

Efter detta började mitt lyse att krångla, och jag fick stanna för att reparera det flera gånger. Vid första kontrollen träffade jag en annan svensk som också haft problem, och vi beslöt oss för att cykla tillsammans åtminstone fram till gryningen.

Förutom en felkörning på en halv mil så gick natten bra. När gryningen kom så var vi i full färd med att klättra uppför en av de otaliga backarna. Jag hade nu så smått börjat förstå vad som låg bakom alla varningar om backar. Den här var på nästan 2 mil, men den var ändå inte värst, långt ifrån.

Med solen kom också värmen. Redan innan kl 12 var det över 30 grader i skuggan. Detta var ändå den "kallaste" dagen med en temperatur på 34 grader från kl 2 på eftermiddagen till kl 7 på kvällen. Solbrännan tilltog. Under dagen blev min kamrat tvungen att stanna och vila ett tag, men jag fortsatte tillsammans med en annan svensk som vi träffat på vägen.

Hur otroligt den än verkade så blev backarna värre och värre. Många cyklister fick svårigheter trots att de hade 42-24 i lägsta utväxling, väldigt lågt alltså. (Med 42-24 menas antalet taggar på fram respektive bakdrev.)  Sent på tisdag kväll påbörjade vi en klättring på närmare 20 km, och som dessutom var brant. De värsta problemen kom dock efter bergstoppen som ligger ca 400 meter över havet. Det var nämligen rejält utför på andra sidan. Skönt kan man tycka. Det tyckte kroppen också, och försummade inte en enda sekund att försöka somna när den väl slapp att arbeta. Nästan hela vägen behövdes för att klara den vingliga och därmed ganska vådliga nedfärden. Mitt i utförskörningen gjorde vi dock det enda rätta, nämligen stannade och drack några stora koppar kaffe på en av de oräkneliga bykrogarna.

Strax efter kl 2 på onsdag morgon anlände vi till kontrollen i Brest, där vi åt och därefter sov i två timmar. Kl 5 fortsatte vi vår cykeltur hemåt. Färden gick då tillbaka samma väg som vi kommit, och började då naturligtvis med en fruktansvärd backe. Vi hade att ta oss upp till bergstoppen, dvs 400 meter upp på några få mil. Totalt hade vi ungefär 500 meter stigning på 7 mil. Det hade börjat blåsa, och det visade sig att vi skulle få en ganska kraftig motvind de sista 60 milen.

När mörkret drog sig tillbaka, så vågade sig värmen fram igen. Den här dagen skulle det bli 37 grader varmt. För en nordbo är det i mesta laget, speciellt när man ser att till och med sydeuropéer, som rimligtvis borde vara vana vid den här typen av väder, vacklar. Det var dock roligt att möta alla cyklister som var på väg till Brest, och när man visste vilket berg de hade kvar att passera så var man ganska nöjd över att redan vara på hemväg. De backar vi hade kvar var alldeles tillräckliga, och det är faktiskt så att det totalt inte är mer än 3 till 4 mil som är vad man normalt kallar släta.

Dagen gick med många grumliga minnen. Det blev en ny natt. De jag åkte tillsammans med, stannade för att sova när det var 30 mil kvar. Marshhastigheten var nu nere kring 20 km/h och tröttheten tilltog. Jag cyklade nu helt ensam och kände hur sömnigheten växte med varje minut som gick. Flera gånger vaknade jag när jag åkte på gruset mellan asfaltskanten och diket. Jag somnade till och med när jag stod upp och trampade. Ett sätt att försöka hålla sig vaken är att tänka på alla man känner. Man kan sitta och granska folk väldigt ingående. Sådant är väldigt uppiggande, för man kommer ofta på saker om folk som man finner väldigt roliga. Ibland kommer man också att tänka på sådant som man blir ledsen av. Dessutom har man en benägenhet att överdriva alla känslor när man blir så här trött. Detta gjorde att man i ena stunden kunde sitta och gapskratta, nästa gråta, och en par minuter senare skratta så att man höll på att ramla av cykeln.

Inte ens dessa trick hjälpte längre, och nu var goda råd dyra. Om jag lade mig på backen nu så visste jag inte hur länge det skulle dröja innan jag vaknade igen, kanske 5 minuter, kanske 10 timmar. Vem vet?. Ett gott råd som jag fått var att innan man somnade så skulle man dricka några liter vatten. Då skulle man vakna efter ett tag då blåsan började tränga. Precis när jag var beredd att pröva vad som helst, så kom räddningen. Jag blev upphunnen av två svenskar, varav den ena hade ett problem med cykeln. Vi kom överens om att medan han åtgärdade felet så skulle jag sova. Efter en kvarts sömn blev man väckt, och då var man som en ny människa. Nåja! Åtminstone bättre begagnad. Sömnigheten var i alla fall som bortblåst. ( Det kan även ha berott på den kraftiga motvinden.) När jag reste mig från min "bädd" så tittade jag mig omkring och konstaterade att jag hade legat vinkelrätt från vägen, med fötterna på vägrenen och huvudet mot en tuppgård. Eftersom det precis hade varit gryning så höll alla tuppar en vrålande serenad. Detta hade mitt sömndruckna jag inte märkt när jag stannat, utan jag hade bara lagt mig ned och somnat, vilket så här i efterhand förefaller omöjligt eftersom tupparnas skrikande borde kunnat väcka en död. Jag fick i alla fall reda på vad ordet "tupplur" betyder.

"Galning som galning." tänkte jag, och fortsatte uppför och nedför backarna i en hastighet som möjligtvis skulle imponera på en 90-åring med rullator.

På näst sista kontrollen blev jag intervjuad av en typ med videokamera. Förmodligen såg jag inte så pigg ut för han frågade hur mycket jag hade sovit. Jag minns inte vad jag svarade, det framgår väl av filmen. Kroppen var lite loj, och kontrollen tog över en timme att passera. Det första som man sedan kom till var fem fruktansvärda kullar där utförsåkningen nästan var värre än stigningarna. Man reagerade dock inte längre på backar, de var ett slags normaltillstånd.

De sista 10 milen valde jag att cykla ensam. Jag ville i lugn och ro uppleva de sinnesstämningar som man kände, och som man visste att man kanske aldrig mer skulle känna om man inte gjorde en sådan här sak igen.

Sista biten in mot mål kommer jag heller aldrig någonsin att glömma, och målgången strax före kl 18.00 torsdagen den 29:e augusti är obeskrivlig.

SLUTTID:      2 dygn 21 timmar och 36 minuter.

Från Måndag morgon till midnatt mellan Torsdag och Fredag så sov jag endast 2 h och 15 min, cyklade 125 mil och åt för ca 1300 Franska Franc. På torsdag kväll åt jag dessutom en måltid bestående av BigMac och Champange.